Oftast skriver jag inte så personliga saker här. Men idag känner jag att jag vill berätta. Jag tänkte skriva om hur de mörkaste dagarna i ens liv kan generera en sån otrolig lycka som jag känner just nu.

Den dagen jag brände ut mig till exempel. Utan det bottennappet har Morotsliv med allra största sannolikhet inte funnits idag. Men det är inte dagen jag tänkte berätta om nu.

Idag snubblade jag över en låt som väckte en massa minnen och känslor från sommaren 2014. Det är de känslorna och i synnerhet den dagen jag nu vill berätta om.

När en dörr stängs, öppnas ett fönster.

Jag läste i mitt nyhetsflöde på Facebook för ett tag sen: ”När Gud stänger en dörr, öppnar han ett fönster.” Det kändes som det handlade om oss, om mig. Vi fick inte det liv vi drömde om och hoppades på. De barn vi ville välkomna till världen och ge allt. Det liv vi verkligen jobbade för, det var inte för oss. Vi fick bara inse att dörren var och skulle antagligen förbli stängd. Det var fruktansvärt svårt att acceptera och tog väldigt lång tid att smälta.

Men så 2014 upptäckte vi att ett fönster verkligen var öppet! Vi kunde göra precis vad vi ville med våra liv! Men skulle vi våga? Man slutar ju inte jobba bara sådär, speciellt inte i tider när det inte ens är självklart att man får ha ett jobb.

Auratransformation

I juli 2014 fick jag min auratransformation med hjälp av min härliga och otroligt kloka väninna, Sussi. Aura-vad-då-för-någe, frågar du? Så där förenklat kör man en programuppdatering av sin aura. En ”medvetandeexpansion”. Så att man hänger med i evolutionen och är mer synkroniserad med de energier som vi har omkring oss idag och kan leva en sant liv med ens fulla potential. Ett liv där man själv är sin egen skutas kapten. Där man inte längre kan eller vill motarbeta vädret.

Oj, nu nog låter detta flummigt va? Ja, man får tro vad man vill, men slutresultatet blev för mig väldigt konkret och stort. Jag fick bland annat en överväldigande stark känsla för det liv jag önskade – och inte önskade – och en starkare intuition. Och jag fann kraft och mod att våga göra nödvändiga förändringar och ta de svåra besluten som andra kanske inte skulle förstå och ifrågasätta och kanske till och med kritisera. (Min man gjorde sin AT några veckor senare. Dubbel effekt? Vem vet? Här kan du också läsa mera om du blev nyfiken.)

Sommaren är kort

Jag kommer ännu ihåg den sista semesterdagen den sommaren. Jag hade bott på Klippan vid havet (där vi bor nuförtiden när vi är i Finland) i två veckor sen jag gjort min auratranformation. Den sista veckan helt ensam. Mina sinnen var skärpta för naturen – skogen, klipporna, havet – omkring mig och de vilda, skygga djuren och väsen jag anade, men aldrig såg. Den finska sommaren var underbar! Dagarna var heta, vattnet svalkande, kvällarna underbart vackra och nätterna stjärnklara. Jag njöt varje minut!

Men så var det plötsligt slut. Vi skulle tillbaka in till stan och jobbet väntade. Missförstå inte, jag älskar mitt jobb! Men sommaren och lugnet på Klippan var slut och vardagen, den grå vardagen, väntade runt hörnet. Plötsligt kändes mitt gamla (och faktiskt väldigt lyckliga) liv som ett fängelse med brustet hopp och krossade drömmar.

Nu är vi på den dagen som jag kom ihåg idag. I bilfärden tillbaka till vårt stora, fina hus, med de många tomma rummen, lyssnade jag på denna låt i repris på repris med tårarna trillande ner för mina kinder. Jag glömde dörren, ville inte genom den längre, och kunde plötligt bara se fönstret. Men oj, så avlägset det fönstret kändes…

Texten går såhär (ni får förlåta vissa uttryck). Och alla kan säkert tolka texten till egen referensram. För mig handlar den om kedjorna som höll mig fast vid mitt gamla liv. Vårt hus, våra ägodelar, allas förväntningar på oss, vår sorg och vår grå vardag…

”Rootless Tree”


What I want from you is empty your head
They say be true, don’t stain your bed
We do what we need to be free
And it leans on me like a rootless tree

What I want from us is empty our minds
We fake the thoughts, and fracture the times
We go blind when we’ve needed to see
And this leans on me, like a rootless…

Fuck you, fuck you, fuck you
And all we’ve been through
I said leave it, leave it, leave it
There’s nothing in you
And if you hate me, hate me, hate me, then hate me so good
That you can let me out, let me out, let me out
Of this hell when you’re around
Let me out, let me out, let me out
Hell when you’re around
Let me out, let me out, let me out

What I want from this
Is learn to let go
No not of you
Of all that’s been told
Killers re-invent and believe
And this leans on me, like a rootless…

Fuck you, fuck you, fuck you
And all we’ve been through
I said leave it, leave it, leave it
There’s nothing in you
And if you hate me, hate me, hate me, then hate me so good
That you can let me out, let me out, let me out
Of this hell when you’re around
Let me out, let me out, let me out
Of this hell when you’re around
Let me out, let me out, let me out
Hell when you’re around
Let me out, let me out, let me out
Hell when you’re around
Let me out, let me out, let me out, let me out
Let me out, let me out, let me out, let me out
Let me out, let me out, let me out

Fuck you, fuck you, love you
And all we’ve been through
I said leave it, leave it, leave it
It’s nothing in you
And if you hate me, hate me, hate me, then hate me so good
That you can let me out, let me out, let me out
Let me out, let me out, let me out, let me out
Let me out, let me out, let me out, let me out
Let me out, let me out, let me out

Let me out, let me out, let me out
Hell when you’re around

Let me out, let me out, let me out
Hell when you’re around

Let me out, let me out, let me out
Hell when you’re around

Flyg!

Så jag tittade ut genom fönstret och gjorde något jag aldrig trodde möjligt. Jag sträckte ut mina vingar, vingar jag knappt visste att jag hade, och f-l-ö-g. – VI flög ut tillsammans! – För när jag kom hem satte vi oss ner och pratade, om livet, Christian och jag.

Den bilfärden är en av de bästa och värsta dagarna i mitt liv! Ja, det kände så klart inte som den bästa just då. Då kände jag mest bara uppgivenhet, hopplöshet, frustration, sorg, förtvivlan och helt enkelt en känsla av att detta inte är det liv jag vill ha längre. Men vad som hände sen vet ni redan, eller hur? Annars kan ni friska upp minnet här: Mot nya äventyr.

Man önskar ju sig aldrig svarta dagar. (Och det är klart det finns förluster som man aldrig känner tacksamhet gentemot också.) Men jag är fascinerad över hur en svart dag kunde förändra livet till något så mycket bättre! Bättre än jag i mina vildaste drömmar någonsin vågat drömma!

Här sitter jag nu, Lycklig. Fylld av Tacksamhet och Ödmjukhet inför Livet! Kärlek till er alla!

Gillade du detta? Då kanske du också gillar följande