När man skriver en offentlig blogg, föreläser för hundratals personer i året och syns i media och sånt blir man på sätt och vis en offentlig person. Alla känner apan, apan känner ingen, liksom. Och då får alla uttrycka sig öppet om vad de tycker och tänker om dig och det du gör. Både när det gäller bra och dåliga saker!

Jag har haft ganska mycket tur när det gäller kritik från andra. Det är väldigt sällan folk kontaktar mig för att få berätta vad de tycker illa om. Istället är det oftast tvärtom. De flesta meddelanden jag får är antingen uppmuntrande kommentarer, frågor om goda råd eller (oftast) både och.

Tankar efter reportaget

När jag var i radion i lördags och pratade om vår nya livsstil, kom det en hel del kommentarer på artikeln på Yles hemsida ”Barnlösheten blev början till drömlivet”. De allra flesta kommentarer var uppmuntrande där också. De flesta gillar att höra om folk som vågat göra någonting annorlunda. Det ger dem själva uppmuntran att också själva våga.

Men så finns det en liten, liten minoritet som tycker om att trycka ner andra. Antagligen är det för att de tror att det då ska kännas bättre för dem själva. Men så funkar det ju inte. Om du är bitter på livet, blir det inte bättre att prata om hur skit alla andra också måste ha det. Tvärtom! Och det är synd om dem som fastnat i ett liv där de inte trivs och inte klarar av att ändra riktning.

Jag försöker så klart att inte ta åt mig när jag hör negativ kritik, för de känner mig inte och vet bara en pytteliten bråkdel om mitt liv. Svårt att kunna göra en rättvis bedömning då. Men en kommentar fick mig att börja tänka. Den gick så här:

”Det är modigt att starta ett nytt liv. Men samtidigt är berättelsen ganska sorglig. Människor i liknande situation tenderar att vilja fly verkligheten, åtminstone för en stund. Verkligheten kommer dock ifatt förr eller senare då man verkligen hamnar att bearbeta sorgen och då kan det bli tufft för psyket. Man skjuter på problemen, men de försvinner inte.”

Det första jag tänkte vad: Är min berättelse sorglig? Så upplever inte jag den. Jo, det är förstås sorgligt att vi aldrig fick den familj vi längtade efter. Men denna person har tydligen bestämt sig för att vi därför flyr verkligheten och skjuter undan sorgebearbetning och problem. Oj, så fel hen har.

Sen började jag filosofera lite över skillnaden mellan att fly verkligheten och att sadla om. Och jag kom fram till att det är stor skillnad på att sätta nya mål och ta ut ny kurs när livet inte blev som man tänkt sig, och att fly undan problem!

youcandoit

Fly undan problem

Att fly undan sina problem, det är för mig att sopa saker under mattan och inte låtsas om att de existerar. I vårt fall hade vi antagligen i ett dylikt fall undvikit att sörja vår barnlöshet, inte pratat om det och låtsats om att allt vore frid och fröjd och vi hade fortsatt leva våra liv som vanligt.

Men nu gjorde vi inte det. Vi har varit öppna med vår barnlöshet från dag 1. Vår familj och våra vänner har alltid vetat var i processen vi varit och vi har pratat mycket om var känslor och tankar genom det hela. Till och med här på Morotsliv har jag vid några tillfällen nämnt barnlösheten.

Vi har inte låtsats som att något varit bättre än det har varit heller. Betyder det att vi gått omkring och lipat eller skrattat dagarna i ända? Så klart inte! Visst har vi gråtit ibland. Mycket. Men livet är så mycket mer än våra sorger! Ibland har man bättre dagar och ibland har man sämre. Men i grund och botten försöker jag leva i tacksamhet över allt det vackra jag har. Det handlar om balans och om vad man väljer att fokusera sin energi på.

Som en liten parentes vill jag samtidigt lyfta fram att verkligheten inte är allt här i världen, som det så vackert står skrivet på en vägg i Strömsö.

Sadla om med nya mål i sikte

Jag sörjer inte på samma sätt längre. Det river inte som klor i min mage när jag ser gravida magar och ammande mammor. Jag kan se på dem och känna värme och kärlek. För tro mig! Det var en lång, svår tid då jag inte kunde göra det. När allt jag kände var en rivande, blödande, nattsvart sorg och avundsjuka. Om du varit där, så vet du. Om inte, så kan du aldrig förstå. MEN idag känner jag inte så längre och det är en sån befrielse!

Vi höll på i tio år, tills vi valde att sluta kämpa och börja leva istället. Och vi har sörjt, men nu har vi också accepterat. Det blir bara vi två i detta liv. Och vi har ju det otroligt fint tillsammans. Visst, en familj hade varit trevligt, men det tar vi i nästa liv. Detta liv är tydligen ämnat för att göra annat, och då tänker jag ta mig sjutton göra det också!

Så istället för att sopa saker under mattan, gjorde vi ett medvetet beslut att inte låta detta lämna vårt liv ”på hälft”. Att inte bo kvar i ett dyrt hus med rum som aldrig skulle fyllas med barn. Att inte jobba 8-16 och bo kvar i ett grått Finland hela vintrarna, för vi vantrivdes verkligen med slasket, mörkret, kylan och allt det gråa. Istället satte vi oss ner, funderade över vad som gjorde oss lyckliga och vad vi ville göra med våra liv, och så satte vi upp nya mål.

Att göra detta var verkligen inte en flykt. Det var våra nya mål med nya planer och det var ett gemensamt icke-förhastat beslut. Från att beslutet var fattat tog det oss faktiskt över ett år innan allt var ordnat och vi var på resande fot.

Nu då? Jag vill göra något stort med mitt liv. Något betydelsefullt. Och jag tror att Morotsliv är början på något, men jag vet inte vad. Den som lever får se. Och jag tänker ta mig tusan leva livet!

Att sätta nya mål och ta ut ny kurs när livet inte blev som man tänkt sig, är INTE att fly undan problem!

Gillade du detta? Då kanske du också gillar följande