2016. Ett riktigt jobbigt år på många sätt för mig. Jag har därför varit lite passiv i sociala medier och jag har valt att inte visa allt, eftersom det varit ganska jobbigt just där och då. Det jag har delat har varit guldkornen. För visst har jag också haft många roliga stunder 2016, och det är just dem jag velat fokusera på och lyfta fram för min egen skull.

Jag har länge funderat på hur jag ska skriva om hur mitt 2016 varit som på ett sätt som känns bekvämt. Men det finns inget bekvämt sätt, så vi gör det på det obekväma sättet istället.

2016 är året jag sa upp mig från mitt dagsjobb för att satsa helhjärtat på Morotslivs kurser och bokskrivande och bygga upp företaget. Det var ett dagsjobb jag älskade, med så underbara kollegor. Jag saknar dem massor, för det är ganska utmanande och skrämmande att vara egen företagare, även om det också medför stor frihet och möjligheter.

2016 är året jag miste min hund och bästa vän Mira. Strax innan jag hann återvända hem från Thailand, blev hon på kort tid sjuk och dålig och somnade in. Att ta farväl av en familjemedlem via skype är hemskt. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket!

2016 är året jag kom hem till Finland igen, efter en lång vinter i Thailand. En resa som varit häftig och härlig, men som samtidigt fick mig att förändras. Till vad, vet jag inte riktigt ännu. Jag tappade nog bort mig lite i Thailand. Jag försökte hålla rutiner och leva hållbart och lyckades förvisso på många plan, men samtidigt fick jag pruta på en del av mina principer för att få allt att fungera.

2016 är året jag och min man bestämde oss för att gå skilda vägar. Efter nästan 20 år tillammans. Det var ett gemensamt beslut. Och det finns ingen ilska eller bitterhet i vårt beslut, men däremot ett stort vemod. Han for tillbaka till Thailand i tre månader under hösten, så jag har spenderat en hel del tid ensam med mina tankar och känslor som jag försökt bearbeta med varierande framgång. Vi är fortfarande nära vänner och kommer nog alltid att vara en del av varandras liv, men inte som man och hustru.

2016 är året då jag tappade fotfästet riktigt totalt. De fina vanor och rutiner jag har byggt upp under åren rämnade. Men jag har valt att tillåta mig själv att misslyckas och jag har förlåtit mig själv när jag gjort val jag vet inte varit för mitt eget bästa. Jag har levt i nuet, en dag i taget. Annat har jag inte klarat av. Jag har gjort beslut baserade på vad som känts nödvändigt här och nu, inte vad som varit bäst för mig långsiktigt. För att överleva kanske. Men det har ibland varit ganska självdestruktivt beteende.

2016 är året jag tappade bort mig själv. Inte bara ett dussin kilon har jag tappat i all denna bedrövelse, utan mitt i allt detta kaos och en berg- och dalbana utan like har jag släppt taget om mycket gammalt för att omvärdera många av mina, principer, åsikter och beslut. (Jag älskar i och för sig berg- och dalbanor, men just denna har varit… obehaglig.) Och jag har kommit fram till att många principer vill jag behålla, men jag har kanske blivit ännu mer förlåtande mot både mig själv och andra.

2016 är året som varit långt ifrån perfekt. Det här med att vara perfekt. Att leva klanderfritt. Att alltid göra vad som är rätt. Att alltid vara exemplarisk förebild. Det går inte. Vi är människor! Och människor gör misstag. Människor gör fel. Människor faller. Människor sårar. Människor förlåter. Och människor stiger upp igen, borstar av sig, tar lärdom och nya tag.

2016 är året det började bli kallt om rumpan på utedasset vid mitt paradis vid havet – och snart blir det ännu kallare. Jag har nyss hittat en liten lägenhet i min gamla hemby, ett stenkast från min kära mormors lägenhet och en kort promenad till min kära morfar. Resten av min familj bor också nära. Jag är tacksam för allt det fina som sker runt mig nu.

Så 2016 är året jag insett hur viktiga mina nära är. Ska vi se på något positivt med allt det hela är det det fantastiska stöd jag fått från min familj och mina vänner, gamla och nya. Utan dem vet jag inte var jag skulle vara nu. De har stött mig, tröstat mig, ropat åt mig när jag simmat för långt ut, utmanat mig när jag behövt det. Och ibland när jag själv tyckt mig vara oförtjänt av det. 😉

2016 är året jag är glad att är över. Vi går alla genom svårare tider med jämna mellanrum. Och av erfarenhet vet jag att allt det jobbiga ofta utmynnar i något fantastiskt. Nu tackar jag för läxan och väntar på det fantastiska jag hoppas att 2017 kommer att bjuda på.

Och eftersom alla frågar om jag ska åka till Thailand igen… Jo, så var ju planen. Men nu vill jag bara vara hemma, den finska kylan och mörkret till trots. 😉 Jag vill landa. Jag vill stå stadigt på mina egna ben. Jag vill vara nära mina närmaste, de jag älskar.

2017 är året jag vill hitta tillbaka till min egen kärna, mitt sanna jag. Jag vill behålla allt det fina jag lärt mig under åren och skala bort det som inte är bra för mig. Det är utmanade, men nödvändigt. Jag vill skratta, njuta, älska igen. Och jag tror det blir bra. Jag tror det blir ett riktigt bra år!