Det är dags att bryta tystnaden och lyfta fram sexuella trakasserier i Svenskfinland. Tusentals kvinnor har skrivit under uppropet och media svarar. Hundratals berättelser vittnar om problemen på #dammenbrister och nya vittnesmål publiceras dagligen.

Detta handlar inte om smutskastning eller häxjakt! Det handlar om de hånfulla skämt, trakasserier, övergrepp och våld som sker omkring oss, mot oss. Det handlar om att belysa ett problem. Och det handlar om hur vi tillsammans ska börja jobba för att förhindra att detta får fortgå!

Även jag har många egna vittnesmål. Jag tror alla har någon händelse som dyker upp när de börjar tänka efter. Ovälkomna händer på dansgolvet, olustiga skämt, hånskratt, incest och traumatiska övergrepp som sätter spår för resten av livet… Det är inte okej och det händer hela tiden! Och vi håller tyst av skam för det skedda? Vi måste få ett slut på det. Nu!

Detta är inte något vi bara ska lyfta upp bland vuxna. Detta är något vi borde lära oss när vi är små. Hur vi kan göra för att förstå våra medmänniskor och deras känslor. Att låta frågan ”Hur det känns det?” vara en självklar och återkommande ingrediens varje dag. I alla möjliga situationer. Att fundera på hur vårt eget agerande kan påverka en annan människas känslor.

En vän frågade mig var man drar gränsen för vad som är okej och vad som inte är det. Hur ska han kunna veta om hon förstår när han flirtar eller ger komplimanger eller om hon tar det som sexuella trakasserier? Jag gav ett enkelt svar: RESPEKT! Om du gör det med respekt och känsla för den andra människans lika värde. Det är en början.

En annan viktig ingrediens är EMPATI! Det du säger eller gör är inte det väsentliga – det är hur det tas emot. De känslor som väcks i den andra medmänniskan. Var hennes gränser går för när det känns bra eller när det känns otryggt, olustigt.

Den beröring som jag tycker att är okej på min kropp, är okej. Medan den beröring som jag inte känner att är okej, den är inte okej. Och jag har rätt att säga ifrån när det inte längre känns okej och du måste respektera min gräns. Kommunicera med respekt och empati för din medmänniska.

Svårare än så borde det väl inte vara? Eller? Hur tänker du?