Jod (I)

Historik

  • För 3 000 år sedan i Kina, botade man struma genom att ge alger.
  • 1811 Bernard Courtois upptäckte jod under framställningen av krut.
  • 1850 visade Chatin behov av jod för människor.
  • 1885 upptäcker Baumann organiskt jod i sköldkörteln.
  • 1919 isolerade Kendall och Osterberg T4 (thyroxin).
  • 1948 finner Wolff och Chaikoff att bildningen av T4 i sköldkörteln stoppades av högt intag av jod.
  • 1964 bestämmer Wayne den säkra minimidosen av jodintag.

Bästa källorna för jod

  • Kombu
  • Arame
  • Dulse
  • Kolja
  • Kelp (tång)
  • Vittling
  • Sill
  • Ost
  • Mjölk
  • Strömming
  • Ägg
  • Kål
  • Äpple
  • Potatis

De rikaste källorna för jod är alger, fisk och skaldjur. De allra flesta grönsaker innehåller mycket lite jod om de inte odlas vid kusten, eller om man inte lägger ut alger som naturgödsel i grönsakslandet. Jodinnehållet i kött, ägg och mjölkprodukter är helt beroende av hur mycket jod djuret fick i sig med fodret och om det haft tillgång till en jodberikad saltsten. Inlands- och bergsområden har mindre jod i marken än områden vid kusten. Jodinnehåll i saltvatten och havsfisk är 10–100 ggr mer än jod i sjövatten och sötvattenfisk. Innehållet av jod i marken varierar kraftigt.

För många är jodberikat salt det säkraste sättet att inta tillräckligt med jod. För att förebygga mot bl.a. struma förespråkar WHO aktivt runt om i världen att man använder jodberikat salt. I Sverige lider många av jodbrist och utvecklar struma. Så mycket som 70 % av jodet förstörs vid tillagning. Att använda alger i kosten är det vettigaste sättet att inta tillräckligt med jod och dessutom medföljer då många spårämnen som vi sällan äter annars.

Kemi

Av de 20–50 mg jod som finns i kroppen finns största delen (ca 75 procent) i sköldkörteln och i musklerna. Dessutom finns det ca 10 procent i huden och 7 procent i skelettet. De övriga 13 procent finns i endokrina systemet, t.ex. i äggstockarna, bröstkörtlarna, prostatan och CNS. I hjärnan är jod koncentrerat till den svarta kärnan (substantia nigra). Detta är ett område som förstörs vid Parkinsons sjukdom. Normala värden för proteinbundet jod i plasma- och serumblod är 0,004–0,008 mg/100 ml. Koncentrationen av jod i sköldkörteln är 1 000 ggr den i muskler. Jod kan absorberas genom huden eller tarmslemhinnorna. Jodupptag upp till 3 mg går främst till sköldkörteln. Vid högre doser går jodet till övriga depåer, t.ex. bröst.

I tarmarna förvandlas jod snabbt till jodid. Jod upptas med lätthet både i organisk och oorganisk form. Jod utsöndras primärt genom njurarna och sekundärt genom tårar, svett, saliv och galla. Kroppen har inget sätt att återuppta eller lagra jod vid jodbrist.

Säkra och osäkra former av jod/jodid som används i klinisk medicin

Form och funktion

  1. Oorganisk
    1. Icke-radioaktiv Extremt säkert
      1. jodid (SSKI)
      2. jodin-tinktur
      3. Lugollösning
    2. Radioaktivt jod för diagnostisk och terapeutisk användning – Cancerframkallande, cytoxisk
  2. Organisk
    1. Naturligt förekommande – Säkert inom fysiologiska gränser
      1. Tyreoideahormon
      2. Tyreoidal jodlipid
    2. Framställt av människan – Extremt giftigt
      1. radiografiskt kontrastmedel
      2. jod-innehållande droger Amiodaron, (Cordarone®)

 

Kroppens alla celler behöver jod för att fungera optimalt. Jod fungerar som en slags metabolisk regulator. Den primära uppgiften för jod är som nyckelkomponent tillsammans med tyrosin i sköldkörtelhormonerna som reglerar cellandningen. Molekylär T4 består till 65 procent av jod, och T3 till 59 procent av jod.

Jod ansvarar även för produktionen av kroppens alla hormoner. Sköldkörtelhormonerna accelererar cellulära reaktioner, ökar syrekonsumtionen och den basala kroppstemperaturen, samt påverkar tillväxt, utveckling, energiomsättning, differentiering och proteinsyntes. Jod är nödvändigt för omvandling av aminosyran tyrosin till sköldkörtelhormonet tyroxin. Jod utgör det klassiska exemplet på hur ett svårt hälsoproblem, struma, relativt lätt kan avhjälpas med tillskott av ett enda spårämne.

Struma och kretinism är bevis på extremt svår jodbrist som enkelt kan förebyggas med regelbundet intag av jodberikat salt eller intag av alger och fisk. Vid struma växer sköldkörteln för att kompensera för en otillräcklig hormonfunktion. Jod har, tillsammans med enzymerna myeloperoxidas och väteperoxid, bakteriedödande egenskaper. Jod spelar också en viktig roll i immunsystem genom att det stödjer bakteriedödande aktiviteter hos polymorfa nukleära leukocyter. Jod skyddar mot autoimmuna sjukdomar. Jod verkar också slemupplösande.

I rätt mängd har det även en förebyggande effekt mot radioaktivt avfall och cancerframkallande DNA-skador, och det har potenta antivirala, antiparastiska och bakteriella egenskaper.

Jodtillskott ökar kroppens avgiftning av giftiga metaller som t.ex. aluminium, kadmium, bly, kvicksilver och haliderna: bromider, klor och fluor.

Jod är viktigt för tillväxt av hår, naglar och tänder. Det bidrar till upptag av kolhydrater i tunntarmen, samt upptag och funktion av A-vitamin, samt omvandling av betakaroten till A-vitamin.

Bristsjukdomar och terapeutisk användning

  • Världshälsoorganisationen, WHO, har insett att jodbrist är världens största enskilda anledning till mental retardering som kan förebyggas. Ungefär 1,5 miljarder människor, d.v.s. en fjärdedel av jordens befolkning, lever i jodfattiga områden och upp emot 72 procent av världens befolkning är påverkade av en jodbristrelaterad störning.
  • Vuxna utvecklar en demisk struma eller hypotyreoidism vid jodbrist. En demisk struma orsakas av en sköldkörtelförstoring beroende på follikulär epitelisk cellhypertrofi. Utbuktande ögonlober, sträv hud, sköra naglar, kordinationsproblem vid gång och svullen hals/nacke är karakteristiska tecken på jodbrist och struma.
  • Vid minskat jodintag behålls hormonutsöndringen tills dess att depåerna är slut. Hypofysen utsöndrar TSH och därmed ökar sköldkörtelfunktionen. Slutresultatet är en förstorad sköldkörtel eller struma. Detta sker ofta i områden där jodnivåerna i dricksvattnet är låga. Vattentäktshalter av jod varierar mellan 0,01–73,3 ppb. Havsvatten som innehåller höga halter jod berikar jord och vattenkällor i dessa områden.
  • Strumaframkallande ämnen påverkar tyreoglobulinsyntesen och kan framkalla struma i områden där jord och vatten har låga jodhalter. Strumaframkallande ämnen finns i vitkål, kålrot, blomkål, kålrabbi, jordnötter, senapsfrön och sojabönor. Strumaframkallande ämnen finns även i syntetisk form, t.ex. läkemedel som tiourea, tiouracil, sulfonamid och möjligen Antabus.
  • Småbarn, vars jodkällor är begränsade under graviditeten och amningen, kan utveckla kretinism som är mycket allvarligare än jodbrist hos vuxna. Jodbrist hos modern kan leda till begränsad utveckling både fysiskt och psykiskt hos barnet. Den metaboliska temperaturen är lägre, musklerna är svaga och skelettet missformat. En svår utvecklingsstörning är då vanlig.
  • Jodbrist kan även resultera i en ökad spädbarns- och barnadödlighet, missfall, infertilitet och sammanhänger ofta med låg socioekonomisk status.
  • Symtom på jodbrist och även på låg sköldkörtelfunktion kan vara: viktökning, sänkt motståndskraft mot infektioner, dålig cirkulation, kalla händer och fötter, svårt att tåla kyla, svårt att svälja, torr hud, sarcoidos, PMS, förstoppning, håravfall, höga kolesterolvärden, nervositet, muskelkramper, muskelsvaghet, heshet, sänkt hjärtfrekvens, högt blodtryck, svullna ögonlock, oförmåga att tänka klart, dregling (förlorad kontroll av munmuskler), dåliga tänder, trötthet, depression, irritation,långsam utveckling av könsorganen, menstruationsrubbningar samt sköra naglar. Intag av jod kan oftast minska på besvär med ömma och svullna bröst. Jodtillskott kan ofta minska besvär med uppkomst av ofarliga bröstknölar. Jod gör att bröstkörtlar blir mindre påverkade av cirkulerande östrogen. Jod förebygger därför både bröstknölar och bröstcancer. Den rekommenderade mängden av jod för bröst- och sköldkörtel är 12 mg per dag, men det är inte säkert att det räcker för kroppens alla övriga behov. Med enkla labbtester kan man effektivt ta bort den eventuella risken av jodorsakad hyperthyreoidism.
  • En avgiftningsreaktion vid intag av megafoner av jod kan minimeras med hjälp av vitaminer, mineraler, ett balanserat hormonsystem, rätt pH-balans i kroppen, hälsosam mat och andra hälsobefrämjande åtgärder. Man kan mäta via urintest om kroppens totala jodförråd är mättat. Det behövs oftast en dos mellan 30–50 mg jod (från oorganiskt kaliumjodid) per dag under 3–6 månader för att fylla på depåerna.

Vanlig terapeutisk användning

  • Förebyggande mot struma (100–300 μ g)
  • Vid struma, sköldkörtelsjukdomar(5–50mg)
  • Bröstknölar(10–50mg)
  • Äggstocks- och underlivscystor(10–50mg)
  • Vid radioaktiv olycka(100–300mg)
  • Förebyggande av sköldkörtel- och hormonrelaterad cancer(10–30mg)
  • Trötthet(5–15mg)
  • Emfysem, astma(10–30mg)
  • Infektioner(30–60mg).

Jodtillskott motverkar infektioner och mikrober i bakterier, svamp och parasiter.

Ökad risk för att utveckla brister

Bantare, de som bor i områden där kosten eller vattnet är jodfattigt, de som inte använder jodberikat salt, de som äter stora mängder strumaframkallande födoämnen. Jodbrist är 6 ggr vanligare hos kvinnor än hos män. Speciellt vanligt hos tonåringar samt gravida kvinnor.

Dosering

RDI: 150 μg genom kosten.

  • Småbarn: 0-0,5 år 40 μg; 0,5–1 år 50 μg.
  • Barn: 1-3 år 70 μg; 4–6 år 90 μg; 7–10 år 120 μg.
  • Över 11 år: 150 μg.
  • Vid graviditet: + 25 μg.
  • Vid amning: + 50 μg.

ODI: 150–300 μg genom tillskott samt 150–600 μg genom kosten.

TDI: 300–100 000 μg genom tillskott.

Vanlig dosering vid högdos jodbehandling är 15–50 mg kaliumjodid. Intag vid rapporter om kärnkraftsolycka bör vara 100–300 mg.

Det förekommer en stor skillnad mellan RDI, minimibehovet för att sköldkörteln ska kunna fungera och ortoiodosupplementering (högdosbehandling med jod), för att ge en mättnad av jod för hela kroppen.

Toxiska doser

Varningar och rädsla för jodtoxicitet är ofta starkt överdrivna. Detta är mycket grundat i okunskap angående säkra och osäkra former av jod. Oorganiskt icke radioaktivt jod är säkert. Japaners genomsnittsintag av oorganiskt jod är 13 mg per dag.

På vissa öar och vid kusten har generationer av japaner fått i sig hela 50–100 mg per dag utan tecken på toxicitetssymptom. Det verkar tvärtom vara mycket nyttigt och bidra till skydd från sjukdomar som bröst- och prostatacancer.

Över 10 000 μg per dag kan vara toxiskt hos vissa känsliga personer speciellt om vuxna intar långvariga doser på över 100 000 g per dag. Doser på över 10–100 ggr den normala doseringen man rekommenderar har ringa eller ingen effekt på en person med normal sköldkörtelfunktion. Det finns folkgrupper som dagligen konsumerar 10–60 mg genom ett mycket rikligt intag av alger. Sköldkörteln har en skyddande förmåga som gör att det yttre upptaget av jod begränsas till 0,6 mg per dag när mer än 50 mg elementärt jod intas. Efter att man absorberat jod sker en normal hormonsyntes genom att jodmängden regleras och korrigeras av kroppen själv. Hos personer med hypertyreoidism kan även små tillskott av jod stoppa hormonutsöndringen och ge störningar och obehagliga symtom. Vid långvarig dosering av jod, ta regelbundna sköldkörtelprover.

Hjärtklappning, mental förvirring samt kletig, svart avföring kan ofta visa sig vid kraftig överdosering. En överdosering av jod kan leda till tyreotoxikos, som är en allergisk reaktionsprocess mot den egna sköldkörteln. Detta kan i sällsynta leda till en förstorad sköldkörtel och Hashimotos sjukdom. Vid giftstruma eller allergi mot jod bör jod undvikas. Använd stor försiktighet vid jodbehandling av personer som har nedsatt njurfunktion och hyperkalemi.

Toxiska doser – överdoseringssymtom

Hudutslag, huvudvärk, snuva, nysningar, andningsbesvär och metallsmak i munnen är typiska symtom på att man intaget för mycket jod. En överkänslighet mot jod p.g.a. hypertyreoidism försämrar symtom som hjärtrytmstörningar, nervositet, hyperaktivitet, darrningar, sömnbesvär, svettningar, snabb puls och oförmåga att gå upp i vikt. För högt jodintag kan associeras med autoimmun hypothyroidism, man kan få Graves sjukdom i yngre ålder och den kan bli mer svårbehandlad. Det är bara i sällsynta fall som personer är överkänsliga mot jod. Man kan testa överkänslighet med att pensla en droppe kaliumjodid på huden och se om det blir en reaktion. De som har cystisk fibros är extra känsliga.

Interaktion med läkemedel

Positiv interaktion/ökat behov av tillskott med: diuretika.

Warfarin (Waran®) kan få minskad verkan av jod.

Man ska inte ta jod med stor dos litium.

Använd stor försiktighet i användning av jod tillsammans med läkemedel för sköldkörteln. Man kan oftast trappa ned med tyroxin samtidigt som man trappar upp med kaliumjodid.

Interaktion med näringsämnen

Näringsämnen som minskar produktionen av sköldkörtelhormon är: kålrot, kål, broccoli, brysselkål, blomkål, grönkål, jordnötter, spenat och rädisor samt jordgubbar och persikor. Att koka och ångkoka dessa grönsaker minskar effekten på sköldkörteln.

Intag av dessa produkter bör begränsas av dem som har låg morgontemperatur (< 36,4), låga sköldkörtelhormonvärden enligt blodprov eller starka misstankar om underfunktion av sköldkörteln.

Ökat intag av alger är bästa sättet att höja kroppens jodvärden. Ökad användning av jodberikat salt hjälper men är inte alls lika nyttigt som alger. Sojaprodukter har en lätt hämmande effekt på sköldkörteln vid intag av stora doser dagligen (t.ex > 80 mg isoflavoner). Alger, fisk, skaldjur och jodberikat salt är födoämnen som innehåller jod och bör undvikas av dem som har en konstaterad hypertyreoidism, men är bra för andra. Högt intag av fett i kosten minskar upptag av jod. Klor, fluor och bromid är halider som är antagonister till jod. Selen och jod verkar ha bra synergistiska effekter.

Interaktion med radioaktiv strålning

Som motmedel vid exponering för radioaktiv strålning kan en enkeldos av 120–300 mg kaliumjod blockera sköldkörtelns upptag av radioaktivt jod – 131. Det bör helst intas 1⁄2 timme efter olyckan har inträffat, men högst 3 timmar efter för skyddande effekt.

Beredningsformer

Ett bra multivitamin-mineraltillskott brukar oftast innehålla 75–200 μg jod och det räcker i förebyggande syfte och om man saltar maten lite eller äter alger. Jod tas upp lätt både i organisk och oorganisk form.

För att öka sköldkörtelaktiviteten vid en för låg funktion kan kraftigt intag av alger i maten och/eller tångtabletter (kelp) vara viktigt. Dessa bör helst tas i kombination med L-tyrosin och andra viktiga näringsämnen för sköldkörteln som t.ex. vitamin-B2, zink och koppar. Dessa bör intas under en begränsad tid på flera månader. Jod tas lätt upp när man saltar med jodtillsatt bordssalt eller havssalt. Många som saltar mycket kan få i sig upp till 1000 μg per dag genom jodberikat salt, men det är mer vanligt med ett intag på 300–600 μg per dag. Om ett bageri tillsätter jod som ett stabiliseringsämne till deg kan en enda skiva bröd ge upp till 150 μg jod.

SSKI (mättad blandning av kaliumjod) och Lugols lösning, vätskeblandningar av jod används både utvärtes och invärtes. Utvärtes är det mycket effektivt som bakteriedödande och invärtes används de i megados jodbehandling. Den har använts i generationer för att bl.a. pensla på sår.

Det finns även kaliumjodid i kapslar innehållande 7,5 mg kaliumjodid (5,0 mg jod och 2,4 mg kalium). Oorganiskt jod finns på apotek för användning vid kärnkraftsolyckor, men jodet måste intas inom 1 timme efter olyckan skett.

Absorptionsbefrämjande ämnen

Fe, Mn, Fosfor.

Analyser och mätmetoder

Hårmineralanalys

En del laboratorier har svårt att mäta jod med hårmineralanalys. Håranalysmätning av jod kan oftast vara tillförlitlig med tillräckligt känslig utrustning och ren labbmiljö, men värden kan störas vid tungmetallförgiftning. Förhöjda jodvärden i hår kan förekomma både vid såväl hypotyreos som hypertyreos. Håranalys är inte det bästa sättet att utvärdera jodstatus eller jodbehov.

Blodprov

Sköldkörtelvärdena fritt T3, fritt T4, antikroppar mot sköldkörtel, omvänt T3, och TSH bör analyseras vid misstänkt jodbrist eller sköldkörtelrubbningar.

Urinprov

Jodbelastningstestet ska vara det mest pålitliga utvärderingstestet för jodstatus. Här är det viktigt att använda jod med hög biotillgänglighet för att det ska bli rätt värden. Testet innebär att man samlar urin under 24 timmar och därefter analyserar och utvärderar jodstatus. Studier har visat att 90 procent utsöndring tyder på en tillräcklig jodstatus, medan nivåer under 90 procent tyder på en otillräcklig jodstatus och att jodtillskott då bör intas. Ny test görs sedan i ett senare skede.

QFA 1500 mätinstrument

Mätinstrumentet QFA 1500 ger en tillförlitlig mätning av kroppens behov av jod.

Mätning av basaltemperaturen

Man kan trots normala värden ha för låg sköldkörtelfunktion och få en mycket bättre hälsa genom att höja funktionen. En av sköldkörtelns viktigaste funktioner är att alltid hålla en jämn kroppstemperatur. En för låg, för hög eller växlande kroppstemperatur återspeglar obalans och påverkar ämnesomsättningen och hormonsystemet. Mätning av basaltemperaturen för att utvärdera sköldkörtelfunktionen utvecklades på 1950-talet av den amerikanske läkaren Broda Barnes efter många år av studier och forskning tillsammans med andra läkare. Det används fortfarande av läkare och naturläkare runt om i världen som en tillförlitlig återspegling av sköldkörtelns och ämnesomsättningens funktion.

Mätningen sker under 4 dagar. Temperaturen i armhålan mäts i 10 minuter före uppstigning på morgonen. För menstruerande kvinnor bör detta vara de första 4 dagarna i menscykeln. Morgontemperaturen bör ligga mellan 36,5°C och 36,9°C. Låg morgontemperatur (under 36,5°C) kan bero på en tendens till hypotyreoidism. En hög morgontemperatur (över 36,9°C) kan bero på en tendens till hypertyreoidism.

Hudtestet

Ett enkelt screeningtest för att utvärdera jodbehov är att stryka på 1 droppe kaliumjodidvätska på insidan av låret. Massera in lätt på ett område något mindre än en krona och se om färgen försvinner inom 12 timmar. Om den starka färgen försvinner – misstänk jodbrist.

Gillade du detta? Då kanske du också gillar följande