Vitamin K, fylloquinon, menadion, är viktigt för blod, lever, tarm, livmoder och benstomme.

Historik

  • 1929 upptäcks K-vitamin av en dansk forskare vid namn Henrik Dam. Vitaminet isolerades ur ärtväxten alfalfa och fick så småningom namnet K-vitamin p.g.a. dess koagulerande egenskaper.
  • 1935 definierar Dam K-vitamin.
  • 1939 isoleras K-vitamin av Edward Doisy som tillsammans med Dam beskrev den kemiska strukturen. 1943 Dam och Doisy får Nobelpriset för deras arbete med K-vitamin.
  • 1974 vetenskapsmän förstår hur K-vitamin reglerar kalcium i kroppen.

Matlagning

K-vitamin är stabilt i värme, ljus, luft, fukt och olösligt i vatten, det är endast mycket små mängder som förstörs av kokning. Vid exponering i solljus under längre perioder eller vid matlagning i höga temperaturer i fett, förstörs betydelsefulla mängder K-vitamin.

Bästa källorna för K-vitamin

  • Grönt te
  • Spenat, rå
  • Blomkål
  • Broccoli, kokt
  • Brysselkål, kokt
  • Sojabönor
  • Sallad
  • Vitkål
  • Lever, nöt
  • Snittbönor
  • Lever, svin

K-vitamininnehåll i vegetabiliska oljor som sojaolja och tistelolja försämras vid härdning av oljorna och bildning av transfettsyror.

Natto är en traditionell japansk maträtt som består av fermenterade sojabönor. Forskning visar att i områden där Natto är en del av den dagliga dieten visar på betydligt högre halt av K2-vitamin i kroppen. Långt färre drabbas av minskad bentäthet i dessa områden än i områden där konsumtionen är låg. Natto innehåller också ett enzym, nattokinas, som på ett mycket effektivt sätt bidrar till minskad blodplättsammanklumpning i blodet. Effekten liknar det som plasmin har, kroppens enda egna tromboshämmande enzym.

Nattokinas är ett mycket effektivt tillskott som förebygger proppbildning och stroke.

Kemi

Alla naturligt förekommande K-vitaminer är fettlösliga. De lagras i levern men inte i stora mängder. De är stabila mot hetta och reducerande medel och bryts ner av ljus, syra, alkalier, oxidationsmedel och alkohol.

  • K1 – fytylmenacinon eller fylloquinon är ett naturligt derivat från fisk och växter. Ju mörkare grön färg växterna har, desto mer rika på klorofyll och K-vitamin.
  • K2 – menakinon är en fettlöslig form som framställs av tarmbakterier hos människan och förekommer i en syntetisk form samt en naturlig form i japanska maten natto. K2 i natto är känd som MK-7.
  • K3 – menadion är en syntetisk vattenlöslig form som verkar vara effektiv men användning innebär en högre risk för toxicitet än andra former.

Metabolism

K1-vitamin från växter är fettlösliga och absorberas i den övre delen av tarmkanalen och behöver gallsalter och pankreasenzymer för att absorberas.

K2-vitamin bildas av tarmbakterier i tunntarmen och absorberas in i blodomloppet med hjälp av fettsyror och gallsalter. Den lagras sedan i levern där den bildar koagulationsämnet och proteinenzymet protrombin. Protrombin omvandlas till trombin, som i sin tur omvandlas till fibrin, nyckelsubstansen för blodsammanklumpning.

K-vitamin fungerar som en co-faktor i den slutliga syntesen av proteiner med en modifierad aminosyrarest, glutaminsyra. Denna glutaminsyrarest som förekommer i benproteiner (och kan binda sig till Ca++ joner vilket leder till förkalkning), blod, längs med kärlväggar, tillsammans med trombocytderiverad fosfolipid binder kalcium och är en integrerad del av koagulationsprocessen.

K2-vitamin hjälper till att utvinna kalcium ur kärlen och föra in det i benmassan. Vitaminet kan troligen bidra till ökad bentäthet genom att hämma nedbrytningen och stimulera bildandet av ny benmassa.
Alla former av K-vitamin behöver bearbetas av levern. En god leverfunktion är viktig för en god K-vitaminstatus. Kroppen kan lagra K-vitamin under 3–4 veckors tid.

Funktion

Vitaminet har fått sitt namn K efter koagulation. Sedan 1960-talet har man gett nyfödda vitamin K1- injektioner för att förhindra ovanliga blödningssjukdomar. Om modern har låga K-vitaminvärden får fostret otillräckligt via livmoderkakan. Barnets tarm är steril vid födseln och det tar flera månader för tarmfloran att utvecklas och börja tillverka K-vitamin. Detta är troligen naturens sätt att öka läkningen för det nyfödda barnet efter den påfestande förlossningen och hjälpa stamcellernas tillgänglighet till områden som behöver läkas och återhämtas. Oralt K-vitamin kan ges till exempel vid misstanke om inre blödningar efter svår förlossning.

K-vitamin är ett fettlösligt näringsämne, som är nödvändigt för bildning av protrombin som bidrar till att blodet koagulerar. Därigenom förhindras blödning. En frisk tarmflora tillverkar K-vitamin som är stärkande för levern och kapillärväggarna.

K-vitamin är också viktigt för en stark benstomme, och tillskott av K-vitamin kan förbättra bildandet av ben genom att dra kalcium till benstommen. Tillskott kan även reducera den mängd kalcium som som utsöndras och därigenom går förlorat via urinet.

Dess gynnsamma inverkan på kalkomsättningen i kroppen hjälper även till att motverka förkalkning av kärlen. Genom aktivering av matrix G1a-proteinet, och eventuellt tillsammans med andra K-vitaminberoende proteiner, hämmas kalcificeringen av vävnader och kroppen får lättare att reglera kalkens rörelse genom kroppen.

K1-vitamin verkar också spela en roll i cellens förnyelse, transformation och överlevnad, och kan hämma cellväxt. K2-vitamin stödjer bl.a. dödandet av pankreas- och äggstockscancerceller. En dag kan K-vitamin kanske användas till att ”instruera” cancerceller till att upphöra med sin farliga och oreglerade tillväxt.

Vidare har man noterat gynnsamma effekter med K-vitamin i samband med Alzheimers, hudproblem, blodsockerreglering samt cellskador associerade med åldrandet.

K-vitamin:

  • är involverat i syntesen av ett GCGA-protein, även kallatosteokalcin, vilket man finner stora mängder av i ben. Dess funktion är att tillåta kalciumjoner att binda sig, vilket leder till förkalkning av benet.
  • motverkar arterioskleros.
  • hjälper till att bilda proteinet matrixG1a som hjälper till att bygga en stark benstomme.
  • medverkar i syntesen av ett njurprotein, vilket har i uppgift att hämmabildning av kalciumoxalatstenar.
  • är med i syntesen av proteinerna C och S, som har en hämmande verkan på inflammationer.

Bristsjukdomar och tidiga bristsymtom

Blödningssjukdomar hos nyfödda, personer med ökad blödningsbenägenhet (särskilt näsblod), osteoporos och arterioskleros. Brist kan även förorsaka en steril tarm hos spädbarn samt öka blödningsbenägenheten eller förlänga blödningstiden från magsäck, tarm och/eller navelsträng hos spädbarn.

Ökad risk för att utveckla brister

Kategorierna nedan har större risk att utveckla brist av K-vitamin:

  • nyfödda barn under de första två veckorna om de har diarré, leversjukdomar, tarminflammation eller långvarig diarré, celiaki eller får långvariga och upprepade antibiotikakurer.
  • nyfödda barn födda av kvinnor som intagit blodförtunnande medel, eller medel mot diarré eller infektioner under sin graviditet.
  • fettmalabsorption; minskade mängder av gallsalter, celiaki, tarmoperationer, antibiotikaterapi och leversjukdomar.
  • gallopererade patienter och patienter med kroniska leversjukdomar.
  • brännskadadepatienter.
  • kvinnor över 50 år.
  • människor som inte äter grönsaker.
  • långvarigt intag av läkemedel.
  • upprepade antibiotikakurer.

Terapeutisk användning

På grund av att K-vitamin finns tillgängligt i grönsaker och även tillverkas av tarmen, är det sällsynt att man behöver extra doser K-vitamin om man har en växtrik kosthållning. Tillskott ges främst vid tarmsjukdomar, till nyfödda spädbarn och till patienter före operationer, för att undvika blödningar.

Bra vid: osteoporos, graviditetsbesvär, illamående, kräkningar, frakturer, samt ökad risk för frakturer, inflammatoriska tillstånd, kronisk diarré och ulcerös kolit, reumatoid artrit och klåda. Förebygger njursten av kalciumoxalat genom att syntetisera ett protein som binder sig till kalcium.

Dosering

RDI: Inget. Behovet beräknas till mellan 70 och 140µg för vuxna och mellan 20 och 100µg för barn. I en hälsosam husmanskost beräknas dagligt intag av K-vitamin variera mellan 300–500 µg.

ODI: 100–300µg.

TDI: 300–50 000µg under korta perioder.

Vid längre tids användning av högre doser K-vitamin är det klokt att inta extra E-vitamin som ett skydd mot alltför kraftigt ökad blodkoagulering. Stora mängder K-vitamin förbrukar E-vitamin.

I motsats till det syntetiska derivatet, menadion (K3), är stora doser av den vattenlösliga formen K1 fri från biverkningar, vilket gäller doser upp till 200 mg dagligen.

Vid behov av K-vitamintillskott är det vanligt med intag av doser mellan 300–500 µg per dag och som en del av ett multivitamintillskott är dosen oftast 70–150 µg per dag.

Beredningsform

K2-formen från natto (MK-7) verkar vara den mest verksamma formen av K2, men också den dyraste. Andra former av K, K1 och K3 kan förekomma i tillskott. K3-formen är den som har störst risk för toxicitet vid överdosering.

Absorptionsbefrämjande ämnen

Alla gröna bladgrönsaker och fett.

Synergister

Vitaminer: A, C, D och E.

Mineral: Mn, Ca, Bo, Si.

Antagonister

Vitaminer: B1, D, B12, E, folsyra, essentiella fettsyror.

Mineral: Ca, Cu och Na.

Akuta reaktioner vid överdosering

Doser på > 500 mg per dag har orsakat allergiska reaktioner. Det syntetiska derivatet menadion (K3), kan producera lätt illamående, kräkningar, gulsot, hemolytisk anemi och ikterus hos barn vid stora doser. Den största toxiciteten associeras med intravenös användning och kan vara relaterad till allergier mot olika konserveringsmedel eller andra ämnen som blandas med vitaminet. En ökad risk för toxicitet finns vid hemolytisk anemi. Se upp med tillsatserna och konserveringsmedlen i K-vitamin som ges till spädbarn i injektionsform. Begär K-vitamin som inte innehåller konserveringsmedel i form av kvicksilver och aluminium.

Interaktion med läkemedel

Positiv interaktion/ökat behov av tillskott med: analgetika, antibakteriella medel, antiepileptika, kolesterol- och triglyceridsänkande medel, kortikosteroider för systemiskt bruk, laxantia, virushämmande medel för systemiskt bruk.

Negativ interaktion/undvik tillskott: p-piller.

Blandad interaktion: antikoagulantia.

K-vitamintillskott eller ökat intag av K-vitaminrika grönsaker eller greensprodukter bör användas med stor försiktighet och i samråd med läkare om man ordinerat blodförtunnande medel, speciellt Waran. Stora variationer i intag av grönsaker, greensprodukter och K-vitamin ger osäkerhet och risk vid dosering av blodförtunnande medel. Ett jämnt och stabilt intag av grönsaker, greensprodukter och K- vitamin ger däremot en stabil grund för rätt dosering av läkemedel. Studier visar att en jämn dosering av K-vitamin kan vara mycket bra vid utförskrivning av blodförtunnande medel samt vid antikoaguleringsanalyser.

K-vitamin samarbetar och förstärker effekten av Bifosfonat, som är ett läkemedel mot benskörhet.

Interaktion med näringsämnen

Tillskott av stora doser E-vitamin (>1000mg) och/eller essentiella fettsyror (>6000mg) kan störa absorptionen och användandet av K-vitamin.

Tillskott av Lactobacillus acidophilus kan hämma tillväxten av E.coli som syntetiserar K- vitamin.

K-vitamin kombinerat med flera andra benstommestimulerande näringsämnen som D-vitamin, kalcium, magnesium, bor, kisel, och strontium, ger ett mycket kraftfullt stöd för ett starkare skelett.

 

Källa: Näringsmedicinskt upplagsverk, 2007

Gillade du detta? Då kanske du också gillar följande