När man skriver en offentlig blogg, föreläser för hundratals personer i året och syns i media och sånt blir man på sätt och vis en offentlig person. Alla känner apan, apan känner ingen, liksom. Och då får alla uttrycka sig öppet om vad de tycker och tänker om dig och det du gör. Både när det gäller bra och dåliga saker!
Jag har haft ganska mycket tur när det gäller kritik från andra. Det är väldigt sällan folk kontaktar mig för att få berätta vad de tycker illa om. Istället är det oftast tvärtom. De flesta meddelanden jag får är antingen uppmuntrande kommentarer, frågor om goda råd eller (oftast) både och.
Tankar efter reportaget
När jag var i radion i lördags och pratade om vår nya livsstil, kom det en hel del kommentarer på artikeln på Yles hemsida ”Barnlösheten blev början till drömlivet”. De allra flesta kommentarer var uppmuntrande där också. De flesta gillar att höra om folk som vågat göra någonting annorlunda. Det ger dem själva uppmuntran att också själva våga.
Men så finns det en liten, liten minoritet som tycker om att trycka ner andra. Antagligen är det för att de tror att det då ska kännas bättre för dem själva. Men så funkar det ju inte. Om du är bitter på livet, blir det inte bättre att prata om hur skit alla andra också måste ha det. Tvärtom! Och det är synd om dem som fastnat i ett liv där de inte trivs och inte klarar av att ändra riktning.
Jag försöker så klart att inte ta åt mig när jag hör negativ kritik, för de känner mig inte och vet bara en pytteliten bråkdel om mitt liv. Svårt att kunna göra en rättvis bedömning då. Men en kommentar fick mig att börja tänka. Den gick så här:
”Det är modigt att starta ett nytt liv. Men samtidigt är berättelsen ganska sorglig. Människor i liknande situation tenderar att vilja fly verkligheten, åtminstone för en stund. Verkligheten kommer dock ifatt förr eller senare då man verkligen hamnar att bearbeta sorgen och då kan det bli tufft för psyket. Man skjuter på problemen, men de försvinner inte.”
Det första jag tänkte vad: Är min berättelse sorglig? Så upplever inte jag den. Jo, det är förstås sorgligt att vi aldrig fick den familj vi längtade efter. Men denna person har tydligen bestämt sig för att vi därför flyr verkligheten och skjuter undan sorgebearbetning och problem. Oj, så fel hen har.
Sen började jag filosofera lite över skillnaden mellan att fly verkligheten och att sadla om. Och jag kom fram till att det är stor skillnad på att sätta nya mål och ta ut ny kurs när livet inte blev som man tänkt sig, och att fly undan problem!
Fly undan problem
Att fly undan sina problem, det är för mig att sopa saker under mattan och inte låtsas om att de existerar. I vårt fall hade vi antagligen i ett dylikt fall undvikit att sörja vår barnlöshet, inte pratat om det och låtsats om att allt vore frid och fröjd och vi hade fortsatt leva våra liv som vanligt.
Men nu gjorde vi inte det. Vi har varit öppna med vår barnlöshet från dag 1. Vår familj och våra vänner har alltid vetat var i processen vi varit och vi har pratat mycket om var känslor och tankar genom det hela. Till och med här på Morotsliv har jag vid några tillfällen nämnt barnlösheten.
Vi har inte låtsats som att något varit bättre än det har varit heller. Betyder det att vi gått omkring och lipat eller skrattat dagarna i ända? Så klart inte! Visst har vi gråtit ibland. Mycket. Men livet är så mycket mer än våra sorger! Ibland har man bättre dagar och ibland har man sämre. Men i grund och botten försöker jag leva i tacksamhet över allt det vackra jag har. Det handlar om balans och om vad man väljer att fokusera sin energi på.
Som en liten parentes vill jag samtidigt lyfta fram att verkligheten inte är allt här i världen, som det så vackert står skrivet på en vägg i Strömsö.
Sadla om med nya mål i sikte
Jag sörjer inte på samma sätt längre. Det river inte som klor i min mage när jag ser gravida magar och ammande mammor. Jag kan se på dem och känna värme och kärlek. För tro mig! Det var en lång, svår tid då jag inte kunde göra det. När allt jag kände var en rivande, blödande, nattsvart sorg och avundsjuka. Om du varit där, så vet du. Om inte, så kan du aldrig förstå. MEN idag känner jag inte så längre och det är en sån befrielse!
Vi höll på i tio år, tills vi valde att sluta kämpa och börja leva istället. Och vi har sörjt, men nu har vi också accepterat. Det blir bara vi två i detta liv. Och vi har ju det otroligt fint tillsammans. Visst, en familj hade varit trevligt, men det tar vi i nästa liv. Detta liv är tydligen ämnat för att göra annat, och då tänker jag ta mig sjutton göra det också!
Så istället för att sopa saker under mattan, gjorde vi ett medvetet beslut att inte låta detta lämna vårt liv ”på hälft”. Att inte bo kvar i ett dyrt hus med rum som aldrig skulle fyllas med barn. Att inte jobba 8-16 och bo kvar i ett grått Finland hela vintrarna, för vi vantrivdes verkligen med slasket, mörkret, kylan och allt det gråa. Istället satte vi oss ner, funderade över vad som gjorde oss lyckliga och vad vi ville göra med våra liv, och så satte vi upp nya mål.
Att göra detta var verkligen inte en flykt. Det var våra nya mål med nya planer och det var ett gemensamt icke-förhastat beslut. Från att beslutet var fattat tog det oss faktiskt över ett år innan allt var ordnat och vi var på resande fot.
Nu då? Jag vill göra något stort med mitt liv. Något betydelsefullt. Och jag tror att Morotsliv är början på något, men jag vet inte vad. Den som lever får se. Och jag tänker ta mig tusan leva livet!
Att sätta nya mål och ta ut ny kurs när livet inte blev som man tänkt sig, är INTE att fly undan problem!
Så fint, så klokt skrivet kära Ila. Ni är modiga och inspirerande. För jag tror mer folk i världen behöver se mer mod. Storyn om att göra andra val än normen behövs lyftas fram – speciellt nu när världen verkar vackla på så många plan. Äh, värst vad jag blev filosofisk. 😉 Men trevligt at du skrev lite ”svar på tal” till artikeln.
Jag var där i barnlöshetsträsket i många år, så jag vet hur det känns. Hur det river i en när man ser gravida, mammor med barnvagn osv.. För oss gick det bra till slut och vi fick barn. Tyvärr hade nog hela processen tagit hårdare än vi velat tro, och vi är skilda idag. Det fanns en tid när jag ville bryta upp och börja pånytt på ett helt annat ställe. Min partner höll inte med. Men vem vet, kanske vi hade varit tillsammans idag om vi tagit den chansen då?
Poängen med mitt inlägg är väl att jag förstår att ni inte flyr från något. Men ni tog en chans att börja om, att leva livet, det är kanske fler därute som borde ta det steget.
Hej Pia! Och tack för din kommentar!
Jag beklagar verkligen. Många parförhållanden möter samma öde som ert på grund av kampen mot barnlöshet. Det är tärande, så är det bara. Jag tror att vi också haft en stor del tur som hållit ihop genom allt. För visst går den i vågor, relationen, och vissa saker rår man helt enkelt inte på. Det gäller bara att försöka göra det bästa man kan av hur man har det.
Tack för dina fina ord! Önskar dig all lycka! <3
Två st är också en familj 🙂
Lycka till med allt vad ni tar dig för!
Ja men tack Sandra! Visst är två också en familj! Tack för den påminnelsen! <3
All lycka till dig också!
Så oerhört vackert och väl skrivet och beskrivet!
Tack Anette! <3
Hej! Låter härligt med Thailand och livsstilen:) Lämnade att fundera då du skrev i en kommentar att ej heller adoption var möjligt. Hur kommer det sig? Du behöver såklart inte svara om frågan känns för personlig.
Hälsningar, en annan barnlös som funderat en hel del på adoption.
Hej!
Och tack för din kommentar!
Nej, det stämmer. Efter nästan två år i adoptionsprocessen ansökte vi om adoptionstillstånd och då fick vi inte lov att adoptera pga omständigheter som vi inte kunde påverka. Jag vill inte gå närmare in på dem, men vi anade utfallet redan innan. Vi hade kanske kunnat ta det till rätten, men det var vid detta skede som jag inte orkade längre. Då tog vi paus ett år och efter det tog vi beslutet att sluta kämpa och göra upp nya planer istället.
Jag kan dock varmt rekommendera adoption! Det vi såg i den processen, de människor vi träffade och de nya insikterna vi fick blev en lärdom och ett minne för livet! Ett adoptivbarn är en underbar gåva, med kanske lite andra utmaningar.
Jag önskar dig all lycka! <3