Vitamin E, tokoferol, är viktigt för lever, hjärta, reproduktionsorgan, hjärna, cirkulation, fettvävnad, muskler, hypofys och binjurar. E-vitamin i lillhjärnan verkar minska snabbt vid E-vitaminbrist.
Vitamin E är ett samlingsnamn för tokoferoler och tocotrienoler. E-vitamin familjen består av alfa, beta, gamma och delta tokoferoler. Av dessa anses alfa-tokoferol ha den högsta biotillgängligheten. E-vitamin räknas till de fettlösliga vitaminerna. Vitamin E är tålig mot värme och syra. Däremot kan det förstöras av alkalier, ljus, syre, höga mängder av järn och bly.
Historik
- 1922 upptäckte Evans och Bishop att E-vitamin var nödvändig i kosten. Det obserververades också att tokoferol var nödvändigt för normal reproduktion hos djur och E-vitamin blev känt som ”anti-sterilitetsvitaminet”.
- 1924 namngav Sure faktor X som E-vitamin.
- 1925 föreslog Evans namnet tocopherol av grekiskans tos, barnafödsel, phero, frambringa och ol, för alkoholdelen av molekylen.
- 1936 isolerade Evans E-vitamin från vetegroddsolja.
- 1938 bestämde Fernholz strukturen och syntetiserade Kann E-vitamin. Man upptäckte 4 olika former av E-vitamin; alpha, beta, gamma och delta tokoferoler.
- 1940-talet bröderna Shute upptäcker att E-vitamin förhindrar blodproppar. Wilfrid och Evan Shute forskade 40 år om E-vitamin.
- 1956 upptäckte Green 8 olika tokoferoler.
Matlagning
E-vitamin förstörs lätt av syre, värme och ljus. Man förlorar minst 80 procent av E-vitamininnehållet vid raffinering av mat, t.ex. fullkornsbröd till vitt bröd. Begränsade mängder av E-vitamin försvinner vid kokning eller rostning av frö och nötter. Man förlorar mer E-vitamin vid stekning av ägg än vid kokning.
Bästa källorna för E-vitamin
- Vetegroddsolja
- Solrosfröolja
- Tistelolja
- Solrosfrön
- Mandel
- Jordnötsolja
- Hasselnötter
- Torskleverolja
- Majsolja
- Sojabönsolja
- Vetegroddar
- Linfröolja
- Pecannöt
Kemi
Tokoferol är en oljig gul vätska som är fettlöslig, värme- och syratålig. Den förstörs vid exponering för alkalier, ljus och syre samt vid kontakt med järn och bly. Djupfrysning sänker E-vitaminhalten i födoämnen och bearbetning av säd vid livsmedelsframställning minskar E-vitamininnehållet med ca 80 procent.
E-vitaminfamiljen av molekyler kan delas upp i 2 olika grupper: tokoferoler och tokotrienoler. Det finns 8 tokoferoler varav 4 förekommer naturligt i mat (alfa-, beta-, gamma- och delta-tokoferol). D-alfatokoferol står för 80 procent av aktiviteten i vitaminet och har den högsta biologiska aktiviteten. Den utgör standarden som de andra formerna jämförts med. Det är den som främst förekommer i blodplasma men de andra formerna har visat sig i studier under 1990-talet ha väsentlig antioxidantaktivitet, speciellt gammatokoferol.
Dl-alfatokoferylacetat och dl-alfatokoferylsuccinat är de syntetiska formerna av E-vitamin. D- alfatokoferol är den naturliga formen.
1 mg dl-alfa motsvarar 1 IE E-vitamin.
Metabolism
E-vitamin behöver galla och pankresenzymer för att kunna absorberas. E-vitaminet bryts ned av gallsalter till enheter, micell för att absorberas. De tas upp av enterocyter och transporteras via lymfsystemet som kylomikroner. Vid normala intag absorberas endast 20–30% av E-vitamin i kosten. Procenttalet minskar med ökad dos. E-vitamin lagras i stora doser i hypofysen och binjurarna. Det finns inget samband mellan serumnivåer och upplagrat E-vitamin. E-vitaminrester utsöndras främst genom avföringen.
Funktion
E-vitaminet bevarar cellmembranens integritet, såväl det fosfolipidmembran som omger cellen, som de som omger de intracellulära strukturerna, t.ex. mitokondrierna. E-vitaminet fungerar som antioxidant dvs. det reagerar med de fria radikaler som bildas till följd av normala ämnesomsättnigsprocesser, läkemedel, strålning eller andra miljöföroreningar. Dessa radikaler startar annars en kedjereaktion av förstörelse genom att reagera med dubbelbindningar i cellmembranens omättade fettsyror.
E-vitamin:
- utgör tillsammans med superoxiddismutas, glutationperoxidas och katalys det viktigaste försvaret mot fria radikaler. Det har därför också betydelse för tarmpermeabiliteten och upptag av olika ämnen.
- förhindrar oxidation av A-vitamin, karoten, essentiella fettsyror, fosfolipider i cellmembranen, hypofys-, binjure- och könshormoner.
- förbättrar cellandningen.
- upprätthåller prostaglandinsyntesen.
- ökar blod- och syresättning för läkning av skador, brännskador.
- förbättrar cirkulationen, speciellt i ben och fötter.
- sänker förhöjda kolesterol och LDL-kolesterolvärden samtidigt som man höjer HDL-kolesterol.
- skyddar andningsorganen från skador av luftföroreningar.
- är viktigt för utveckling, funktion och återbildning av det endokrina systemet, speciellt hypofysen, binjure, ovarium, uterus och testiklar.
- stärker underlivet, ökar fruktbarhet och potens och förebygger missfall.
- stärker kapillärväggarna och därigenom förebygger åderbråck.
- löser upp blodproppar.
- förbättrar glykogenförråden i musklerna och därigenom hjälper till att förbättra uthållighet och prestationsförmåga.
- minskar insulinbehovet hos många diabetiker.
- minskar musklernas behov av syre.
- är viktig för glykogenlagring i levern.
- hjälper de vita blodkropparna att motverka infektioner.
- stärker effekten av A-vitamin.
- skyddar aminosyror, fettsyror och A-vitamin från skada.
- håller mag-tarmslemhinnorna friska.
- ökar kardiovaskulärt välbefinnande och de röda blodkropparnas cellmembranintegritet.
- reglering av det centrala nervsystemet.
- reglering av balansen mellan progesteron och östrogen.
- stärker ett nedsatt immunförsvar.
E-vitamin motverkar:
- trombos (blodpropp) i hjärna, hjärta, lungor eller ben och är därför viktigt i samband med operationer
- blodpropp och inflammation i benen (tromboflebit)
- benkramper på kvällarna
- muskeldystrofi, anemi, gulsot, cystisk fibros, fördröjning av motorisk utveckling, ödem, skelning och bråck hos nyfödda
- för tidig förlossning, utdragna förlossningar med risk för åtföljande syrebrist och hjärnskada hos barnet
- underfunktion hos ovannämnda inre sekretoriska körtlar och även hos sköldkörteln, samt till körtlarna relaterade problem, t.ex. infertilitet
- ärrbildning, ärrvävnad förefaller kräva mindre syre för sin bildning än annan vävnad hos såväl hud som inre organ
- toxicitet från tungmetaller och kemikalier, t.ex. kvicksilver, bly, koltetraklorid, bensenochozon
- benkramp och sendrag
- Alzheimers
- sklerotisering av hjärtat och dess klaffar
- kärlkramp
- levercirros
- pankreasfibros
- retinaavlossning
- kalcifiering av skadade vävnader och därmed åderförkalkning
- cystor och bröstknölar
- omvandling av nitriter till nitrosaminer i rökt eller syrad mat (nitrosaminer är starkt cancerframkallande)
- artrit
- akne
- trötthet
- sklerodermi
- urinvägsinfektioner
- ulcerös kolit
- cancerutveckling
- skyddar mot toxicitet av selen vid överdosering
- gör att syret sparas och kvarhålls längre i kroppen, vilket skyddar mot hjärtinfarkt, blodproppar i hjärnan och andra organ samt emfysem.
- används utvärtes vid ärr, sår, brännskador för snabbare och bättre läkning.
E-vitaminets antioxidativa egenskaper skyddar cellmembranen, särskilt i lungor och röda blodkroppar. De medverkar även i förebyggandet av lipofuscin, ett oxiderat fett som förekommer i åldrandeprocessen. Det finns omfattande forskning som visar att E-vitamin kan bidra till att förebygga de degenerativa processer som har att göra med åldrandet genom dess funktion som antioxidant. Åldrande är ingen sjukdom utan en fortsättning på livet men med minskande förmåga till anpassning till olika stressfaktorer. Enligt Vander har denna syn på åldrande, i termer av ett gradvist bortfall av kroppens olika homeostatiska anpassningsreaktioner, nyligen blivit vitt accepterad eftersom det har funnits en stark tendens att blanda ihop vad vi nu känner till som ett distinkt åldrande och de sjukdomar som oftast hänger ihop med åldrandet. Emellertid åtföljer dessa sjukdomar, speciellt arterioskleros och cancer, inte alltid åldrandet, även om de uppträder oftare vid högre ålder. Snarare verkar de samverka med åldrandet i en positiv feedback-cykel, där det ena påskyndar det andra. Då E- vitamin har visat sig vara en betydelsefull tillsats i kosten för personer som lider av vuxendiabetes, muskuloskeletal obalans, försämrad matsmältning, dålig cirkulation och neurologiska besvär, förefaller värdet av tillskott av E-vitamin hos äldre vara helt tydligt.
E-vitaminbrist kan oxidera de fleromättade fettsyrorna och dessa skapar då olika toxiner, vilka kan leda till kromosomskador och initiering av cancer. Enligt experter tas bara omkring 25 procent av intaget E-vitamin i dess naturliga form upp hos friska individer. Faktorer såsom lågt kostintag och snabb utsöndring komplicerar ytterligare det hela. Dessutom finns det en mängd andra faktorer som kan indikera ett behov av ytterligare E-vitamin i kosten, t.ex. exponering för fria radikaler i form av cigarettrök, luftföroreningar, stekt mat, högdosbehandling med A-vitaminbehandling, röntgen, cellgiftsterapi, joniserande strålning, yrkesmässig exponering av giftiga kemikalier och lösningsmedel samt förorenat dricksvatten.
Bristsjukdomar och tidiga bristsymtom
E-vitaminbrist framkallar inte någon specifik sjukdom med snabbutvecklande symtom. Långvarig brist på E-vitamin kan leda till perifera neuropatier. Effekterna har mer en nedsättande effekt genom åren med ökande riskfaktorer för att utveckla hjärt-kärlsjukdomar och cancer. Symtom som också kan uppträda är bl.a. led- och muskelsmärtor, artrit, allergi, dermatit, eksem, torrt hår, håravfall, förstorad prostata, missfall, mensproblem, migrän i övergångsåldern, övervikt, matsmältningsstörningar, blåskatarr, diabetes, inflammation i ytliga vener, trombos, åderbråck, försvagade röda blodkroppar, anemi, abnorm fettinlagring i musklerna.
Ökad risk för att utveckla brister
Följande kategorier kan ha ökad risk för att utveckla E-vitaminbrister:
- gravida kvinnor.
- individer med minskad utsöndring av galla och bukspottkörtelenzymer.
- invånare i städer med miljöförgiftning, rökare och vid ozonexponering.
- vid stort intag av fleromättade fetter eller stort intag av oxiderade fetter.
- vid högt intag av järn och acetylsalicylsyra.
- hårt tränande idrottsmän.
- för tidigt födda spädbarn eller spädbarn som matas med E-vitaminfattigkost, exempelvis till stor del bara spädbarnsvälling.
- vid klassiska syndrom med dålig upptagning är cystisk fibros, celiaki, tarmsjukdomar och biliär cirros.
- vid sjukdomar med svåra fettomsättningsbesvär.
- hos personer som äter mycket margarin eller vegetabiliska oljor.
- kvinnor i menopausåldern.
- vid genetiska defekter i alfa-tokoferoltransferprotein eller i lipoproteinsyntes.
Dosering
RDI: 11 mg (15 IE).
ODI: 150–300 mg (200–400 IE).
TDI: 450–1 630 mg (600–2 200 IE).
För bästa intag bör det intas ihop med fett.
Beredningsformer
Använd främst d-alfatokoferol, blandade naturliga tokoferoler, emulsifierad E eller E-vitamin i micellsberedning. Vid supplementering med låga doser av E-vitamin räcker det med tillskott av vetegroddsolja. E-vitaminolja används även utvärtes, eller E-vitamin salva. Detta kan vara effektivt vid sårläkning, speciellt vid ärrbildning, hudbristningar, solbränna och brännskador.
E-vitamin i micellsberedning är den mest effektivt absorberbara vitamintypen som finns tillgänglig. Jämförande upptagningsstudier genomförda av dr Jeffrey Bland, Ph.D. gav till resultat att: 110 mg (150,(av micells-E-vitamin är jämförbart med 530 mg (720,(vitamin E-olja (d-alfatokoferol) eller 220 (300,(emulgerat E-vitamin med avseende på absorptionen.
Normal matsmältning och maximal tokoferolupptagning förutsätter att E-vitamin upptas via miceller. Genom undersökningar av upptagningsgrad på både intestinal och cellnivå, visade sig micells-E-vitamin absorberas 480 procent bättre än oljelösligt E-vitamin. När det väl cirkulerade i blodomloppet var cellernas upptagning av micells- E-vitamin 40 procent mer effektivt över cellmembranen, vilket måste ske för att någon effekt skall uppnås. Den andra fördelen med micells-E- vitamin är att det är helt vattenlösligt och inte erfordrar någon galla eller lipasavsöndring för sitt upptag eftersom det redan finns i micellform när det kommer in i tarmen.
Syntetiska former av E-vitamin (dl-alfatokoferyl) har 25–65 procent sämre upptag än den naturliga formen d-alfatokoferol. Syntetiska formen börjar med dl eller slutar för det mesta med yl.
E-vitaminfamiljen består av 4 olika tokoferoler och 4 olika tokotrienoler som heter alfa, beta, gamma och delta. Alfatokoferol är den mest aktiva formen som man även studerat mest, men gammaformen har den starkaste antioxidantverkan och motverkar cancer bäst. en blandning av dessa former är det optimala. Det går att köpa som tillskott av blandade naturliga tokoferoler.
Absorptionsbefrämjande ämnen
Vitaminer: A, B-komplex, inositol, B1, F och C.
Mineral: Mn, P och Se.
Synergister
Vitaminer: A, B6, C, B12, B1, B5, B3, folsyra, D, K, inositol och fettsyror.
Mineral: Ca, Fe, Ma, P, K, Se, Na och Zn.
Antagonister
Vitaminer: A, C och K.
Mineral: Mn, Ca, Zn, Fe och Mg.
Toxiska doser
Vid doser under 600–900 mg (800–1 200 IE) verkar E-vitamin stimulerande på immunförsvaret, men doser som överstiger detta verkar ha en nedsättande effekt på immunförsvaret vilket kan vara till fördel för personer som har ett hyperreaktivt immunförsvar, t.ex. reumatiker och allergiker.
Toxiska doser vid långtidsanvändning för vissa känsliga människor kan börja vid doser > 600 mg (800 IEdagligen, men hos de allra flesta går det bra med långtids dosering upp tlll 1 200 mg (1 600 IE) dagligen. Grupper har använt doser upp till 2 400 mg dagligen under 2 års tid utan biverkningar. Akuta toxiska doser överstiger 3 000 mg (4 000 IEdagligen.
Kontraindikationer och försiktighetsåtgärder
E-vitamin kan till en början ha en blodtryckshöjande effekt hos vissa personer med högt blodtryck.
Hypertoni: Börja med 75–150 mg (100–200IE) E-vitamin dagligen när man inte intar blodtrycksmedicin. Trappa upp successivt till 300–600 mg (400–800IE) dagligen under några veckor eller månader.
Kronisk reumatisk hjärtsjukdom: Börja med 75 mg (100IE) och trappa upp mycket försiktigt. Man kan få en förlängd koaguleringstid vid 590 mg (800IE) per dag.
Vid operationer: Upphör med intag över 100 mg av E-vitamintillskott minst 2 veckor före och efter operation.
Akuta reaktioner vid överdosering
Diarré, trötthet, svaghet, magkramp, gasbildning, bröstömhet, tromboflebit, akne, förlängd läkningsstid vid sår och skador, muskelsvaghet, illamående, hypertoni och palpitationer.
Interaktion med läkemedel
Positiv interaktion/ökat behov av tillskott med: antiarytmika, antiepileptika, antihistaminer för systemiskt bruk, antiinfektiva medel, cytostatika, kolesterol- och triglyceridsänkande medel, laxantia, medel vid magsår, neuroleptika, p-piller, östrogen.
Negativ interaktion/undvik tillskott: analgetika, antiinflammatoriska och antireumatiska medel, antikoagulantia, medel som ökar cirkulationen, medel vid diabetes.
Blandad interaktion: cytostatika.
E-vitamin motarbetar blodplättsamlingar och har lätt blodförtunnande egenskaper. Det förstärker effekter av blodförtunnande läkemedel mot blodplättsamlingar. Inta inte mer än 100 mg E-vitamin utan samtal med läkare om du intar blodförtunnande läkemedel.
Interaktion med näringsämnen
- Järn binder E-vitamin och gör det inaktivt. Ta inte extra oorganiskt järntillskott (ferroussulfat) samtidigt med stora doser av E-vitamin (vänta i 8 timmar). De tar nämligen ut varandra vid intag av stora doser. Andra former av järn har inte samma effekt.
- Intag av megafoner av E-vitamin under månader ökar behovet av fettlösliga vitaminer, speciellt K-vitamin.
- E-vitamin har en synergistisk effekt med selen och med C-vitamin.
- A-vitamin förhindrar oxidation av E-vitamin.
- E-vitamin i stora doser kan minska upptaget av K-vitamin i tarmen och förlänga koaguleringstiden. Ta inte megadoser av E-vitamin vid långsam blodkoagulering.
- Vid högt intag av fleromättade fettsyror ökar behovet av E-vitamin. Den förstärker också effekter av fiskoljetillskott samt skyddar mot att fettsyror härsknar eller blir skadade.
- Olestra samt fibertillskott (t.ex.psylliumfrö) minskar upptag av E-vitamin.
- C-vitamin och glutation hjälper att skydda och förnya E-vitaminets antioxidantfunktion. Alfatokoferol oxideras till en tokoferoxylradikal som sedan omvandlas tillbaka till antioxidantformen av C-vitamin och glutation.
Källa: Näringsmedicinskt uppslagsverk, 2007, Wilhelmsson, P.
Mitt utbildningsmaterial från Nordiskt Näringscenter 2014-2016