Selen (Se) är viktigt för hjärta, brässen, lever och lunga.

Historik

• 1818 upptäcks selen av den svenska kemisten Berzelius.
• 1941 konstateras för första gången att selen är ett viktigt spårämne för levande vävnad.
• 1949 påvisas selen kunna förebygga levertumörer hos råttor.
• 1957 upptäcker Schwartz och Folts att selen skyddar mot levernekros hos råttor.
• 1965 prövar forskare vid Sian-universitet i Kina första gången selen på människa för att förebygga hjärtsjukdom.
• 1969 visar Parizek att selenit reducerar giftigheten av HgCl2 (kvicksilverklorid) i kyckling.
• 1975 visar Awasthi att humant glutation peroxidas innehåller selen.
• 1978 upptäcker man att Keshans sjukdom i Kina beror på selenbrist.

Kemi

Selen liknar svavel i dess fysiska och kemiska egenskaper. Den totala selenhalten hos 1 vuxen person är mindre än 1 mg och finns proteinbundet i alla celler, med huvudparten koncentrerat till lever, njurar och bukspottkörtel. Selen finns i alla kroppsvävnader förutom i fettvävnad. Dess koncentrationer i blodet är 0,22 μg/100ml. Kroppens förmåga att uppta selen förefaller vara god (mellan 44–70 %), men i Norden har vi extra stort behov av selentillskott beroende på vår mycket selenfattiga jord. Selen förekommer ofta i kroppen som aminosyrebunden selenocystein (SeCys).

Matlagning

Betydelsefulla förluster av selen förekommer vid raffinering samt hårdstekning och kokning.

Metabolism

Organiska selenföreningar absorberas så gott som fullständigt (ca 90 %). Däremot föreligger det större individuella skillnader på mellan 40–70 % i upptaget av oorganiskt selen. Selen i blodet finns till 60 % i röda blodkroppar och till 40 % i serumblod. Med blodet transporteras selen till alla vävnader i kroppen. Ungefär hälften av den totala selenmängden finns i levern. I vävnaderna binder sig en del av selenet till enzymet glutationperoxidas, en del till hemoglobinet och andra proteiner, vilket man konstaterat alldeles nyligen. Utsöndring av selen sker genom urinen, lungorna och avföringen.

Funktion

Selen är en mycket viktig antioxidant och är huvudkomponent i antioxidantenzymet glutationperoxidas. Selen kan skydda kroppen från okontrollerade inre oxideringsreaktioner som förstör cellerna och bidrar till åldrande. Som antioxidant bryter det ner väteperoxid och fettsyraperoxider. Då selen bryter ner peroxider förhindrar det också uppkomsten av fria radikaler.

Selen stärker vävnadens elasticitet samt kroppens immunförsvar via stimulering av antikroppsproduktionen. Det stärker även T-cellernas och makrofagernas funktion samt ökar aktiviteten av tymusen. På senare tid har selen blivit känd för sin skyddande effekt mot kvicksilverförgiftning samt arsenikförgiftning i kroppen. Selen avgiftar även kroppen från kadmium, ett giftigt ämne som bl.a. ger upphov till högt blodtryck. Dessutom krävs selen för att producera en specifik typ av hormonliknande substanser, s k prostaglandiner, vilka också de är blodtrycksreglerande.

Selen:

• stärker hjärtats och andra musklers funktioner.
• befrämjar enzymaktiviteter.
• förstärker effekterna av E-vitamin.
• förnyar C-vitamin till dess reducerade form.
• har en regenererande inverkan på levern.
• förhindrar kromosomskador och mutationer.
• förebygger stress, hjärtsjukdomar, cancer, blodpropp och tidigt åldrande.
• höjer immunsystemets skyddande verkan 20–30ggr.
• bidrar till normal utveckling av fostret under graviditeten.
• förhindrar ca hälften av alla cancertumörer som initierats av kemikalier, genom virus eller genom direkt överföring av cancerceller hos försöksdjur. A- och E-vitamin förstärker selenets cancerförebyggande effekter. Epidemiologiska studier har bekräftat att både cancer och hjärt- kärlsjukdomar förekommer mycket oftare i områden med låg selenhalt. I selenfattiga områden i Finland är dödligheten vad gäller hjärt-kärlsjukdomar 600–700 % högre än i andra områden i Finland, där selenhalten i jorden är mer normal.

• reglerar sköldkörtelfunktionen genom att selenberoende jodtyronin deiodinase omvandlar tyroxin (T4) till trijodtyronin (T3).
• minskar aktiviteten av leukotrien 4 och verkar antiinflammatoriskt.

Bristsymtom och riskföljder

Selenhalterna i blodet är hälften så höga i Norden som i USA. Selenbrist ger ökad risk för cancer, hjärt-kärlsjukdomar samt tungmetallförgiftning, levertoxicitet, muskeldegeneration, för tidigt åldrande, starr, infertilitet, huvudvärk, kwashiorkor, Keshans sjukdom (hjärtmuskeldegeneration).

Ökad risk för att utveckla brister

Rökare, alkoholister, vegetarianer, äldre människor, ungdomar, gravida och ammande mödrar, personer med celiaki, schizofreni eller Downs syndrom. Alla som bor i områden där man har selenfattig mark.

Terapeutisk användning

• cancerförebyggande (200–500 μg)
• växtvärk (200–300 μg)
• Osgood Slaughter (200–400 μg)
• Duchennes sjukdom (200–400 μg)
• Beckers sjukdom (200–400 μg)
• Kaschin-Beckssjukdom (200–400 μg)
• MS (200–1 000 μg)
• grå starr 200–500 μg)
• reumatiskabesvär, ledgångsreumatism (200–400 μg)
• tungmetallsförgiftning (200–1 000 μg)
• allergi
• myastenia gravis
• cancer
• akne
• seborroisk dermatit
• schizofreni
• depression
• nedsatt mental skärpa
• ångest
• trötthet
• muskulär dystrofi
• E-vitaminförgiftning
• biverkningar från cellgiftsbehandling
• hjälper mot grå starr och makuladegeneration
• förebygger plötslig spädbarnsdöd.

Strålbehandling och ökad exponering för strålning ökar behovet av selen.

Selentillskott till äldre kan vara särskilt betydelsefullt och minska tendenser till ångest, depression, dålig aptit, trötthet och bristande initiativförmåga.

Dosering

RDI: 70 μg genom kosten

ODI: 100–300 μg genom tillskott

TDI: 200–3 000 μg genom tillskott

Höga terapeutiska doser (> 500 μg) av selen bör endast ges under läkarkontroll och handledning av en näringsmedicinsk terapeut och då företrädesvis i både organisk (jäst- eller ärtbundet) och oorganisk form (natrium selenat). Använd organiskt selen vid doser under 500 μg. Ju högre exponering för toxiner desto högre dosering av selen.

Toxiska doser

Selen tillhör de mest toxiska mineralämnena. Toxiska symtom vid selenförgiftning kan t.ex. vara en vitlöksdoftande andedräkt, metallsmak på tungan, sköra naglar och skört hår, hudutslag m m. Dessa symtom kan för vissa människor uppträda vid doser mellan 500–2 000 μg under flera veckor, men det är sällsynt med toxicitetsreaktioner vid dagligt intag under 1 000 μg. Vid överkänslighet mot selen kan man oftast klara av att ta det om man är försiktig och trappar upp doseringen i omgångar.

Överskott av selen stör omsättning av svavel och hämmar aktiviteten hos flera viktiga enzymer som t.ex. kolinoxidas, prolinoxidas och succinindehydrogenas.

Ett intag av 500–1 000 μg selen per dag tolereras av de flesta utan att man utvecklar toxiska symtom. Akut toxicitet uppstår vid intag av en engångsdos över 2 500 μg. Symtom som uppträder vid terapeutiska doser kan vara ett tecken på avgiftning av tungmetaller och ska inte förväxlas med selentoxicitet.

Vid Cornelluniversitetet i USA har man visat att långvarigt intag av upp till 724 μg per dag inte ger toxiska symtom hos vuxna. I många länder och kulturer får männsikor ett dagligt intag av upp till 400 μg genom kosten. I vissa distrikt i Kina får man i sig 1 000–1 500 μg per dag utan toxiska symtom.

Djurstudier visar att endast extremt höga doser orsakar födslodefekter. Djur som intar stora toxiska doser av selen drabbas av blindhet, muskelförlamning, håravfall, leverskador, cirros, anemi, benskörhet, andningsbesvär och buksmärtor.

Människor som exponeras för förgiftningsdoser av selen inom industrin har utvecklat lever- och hjärtsjukdomar. Det har visat sig att barn fått hudutslag, karies och även kan sakna vissa tänder.

Interaktion med läkemedel

Positiv interaktion/ökat behov av tillskott med: analgetika, antiepileptika, cytostatika, kortikosteroider för systemiskt bruk, p-piller, tyreoideahormoner.

Eventuellt negativ interaktion/undvik tillskott: vissa typer av cytostatika.

Interaktion med näringsämnen

E-vitamin och selen är synergister. Jod kan ha synergistiska effekter med selen i vissa sammanhang. Intag av C-vitamin tillsammans med oorganiskt selen (selenit) kan minska upptag av selen. C-vitamin verkar vara synergist till den organiska formen av selen.

Beredningsformer

Selenometionin är en icke-toxisk organisk form av selen som upptas väl av kroppen. Andra organiska källor är selonocystein, aminosyrakelat, jäst- och kelpbunden selen. Vid intag av höga doser selen
(> 500 μg per dag) anses det av många vara bäst att inta halva dosen i form av oorganiskt selen, t.ex. natriumselenit, och den andra halvan som organiskt selen, t.ex. selenometionin. Upptaget av selen från tillskott verkar vara mycket god (44–70 %).

Organiska och oorganiska former av selentillskott har olika funktioner. Den organiska selenometionin eller jästbundet selen höjer snabbare blodselenvärdena än oorganiska källor. Däremot ökar den antioxidanta aktiviteten av glutationperoxidas effektivare med oorganiskt natriumselenat eller natriumselenit. Båda former höjer selenhalten i helblod, röda blodkroppar och plasma.

Absorptionsbefrämjande ämnen

A- och E-vitamin.

Absorptionsnedsättande ämnen

C-vitamin.

Synergister

Vitaminer: B1, B3, B6.

Mineral: Na, K, Cu, Mn, Fe, Ca.

Antagonister

Vitaminer: A, B2.

Mineral: Hg, Zn, Cd.

Analyser och mätmetoder

Hårmineralanalys

Selenhalter som mäts i håret överenstämmer väl med intaget av selen genom kost och tillskott och är något mer pålitligt än att mäta selen i helblod. Speciellt intressant är förhållandet mellan selen och kvicksilver.
Se upp så att inte selenhaltiga hårfärgningsmedel finns i håret som skickas för analys. Om du ska göra en håranalys, vänta minst 3 månader efter färgning eller permanent.

Blodprov

Att mäta glutationperoxidas är ett bra sätt att mäta selenvärden i kroppen. Helblod (< 250 μg/liter) och urinmätning av selen är opålitliga. Crytrocytselen är en tillförlitlig test.